Mamma80- Du vet vem

10 år sen du lämnade oss.

Kategori: PERSONLIGT

Idag är det den där dagen som jag fasar för hela året. Dagen då alla jobbiga känslor visar sig i tårar och ilska. Dagen då jag bara vill krypa under täcket och inte kika fram en enda gång.Det är en dag i sorg. 
 
För 10 år sedan idag så stod jag på spårvagnen med min syster när vi var på väg upp till Sahlgrenska för att träffa vår mamma. Hennes telefon ringer men jag fick svara. 
Det var från sjukhuset och det var en lugn och sansad tjej som pratade på. Jag förstod inte riktigt först vad dom sa men det tog endast någon sekund sen förstod jag precis vad det var hon hade sagt. Mamma hade dött under tiden vi var på väg till henne.
 
Pappa hämtade upp oss i stan och vi fick åka och hämta våra små syskon. Som att jag var äldst så gick jag in i skolan när vår yngste bror gick. Jag behövde inte säga något han förstod precis. Och när jag tittade på han så såg jag hur liten han egentligen var och bara kramade honom. 
Sen åkte vi för att hämta min andra bror. När han kom ut från sin skola så såg han på mig och tårarna började ringa. Han blev arg och jag fick krama han hårt för att lugna ner honom.
 
På väg till sjukhuset så fick jag ringa till alla mammas syskon och berätta. Ingen av dom var särskilt trevlig mot mig utan det kändes mer som att jag belastade dom. Kanske bara något det kändes som den dagen, jag vet inte, men vi har inte hört av dom sedan hennes begravning.
 
Väl uppe på sjukhuset så blev mina syskon oroliga då dom aldrig sett en död människa. Jag hade sett det vid två andra tillfällen så kände mig väldigt lugn över att gå in till mamma. Men jag förklarade för Madde, Nicklas och Joackim att dom kommer tycka att mamma ser ut att må bra. Vi gick på led in för dom ville gömma sig bakom mig.
 
Där låg hon. Precis som jag berättat så såg hon fridfull och frisk ut. Man såg att cancern inte längre hade grepp om henne, men vi visste där emot att cancern segrade. Mamma bara låg där och såg ut att sova jätte gott. Hon var jätte fin min älskade mamma. 
 
Mamma förtjänade inte att genom gå denna hemska sjukdom. All smärta hon gick igenom när cancern hade smulat sönder hela hennes höft. När lår benet bara gick av när hon låg i soffan för att hennes skelett var så skört. Hemtjänsten som inte kom och duschade henne på 2 veckor. Det var för orättvist. Varför våran mamma? Vi behövde henne och behöver henne ännu! 
 
Mamma jag saknar dig så mycket så ingen kan förstå. Jag visar inte hur mycket din död påverkat mig för folk omkring mig. Har förstått att det är bäst att inte visa det. Men jag saknar dig så mycket så det gör ont i hjärtat. Och att jag just idag inte fåt se dig le, hört din röst eller fått krama dig på 10 år  gör inte saken lättare. Dom säger tiden läker dina sår, ja det gör den till en viss del men inte helt. 
 
Jag älskar dig mamma. Vila ifrid nu och hoppas att du mår bra där du är nu! 
 
 
En låt som beskriver mig nästan i detalj, lyssna gärna.
 

KOMMENTARER:

  • Sandra - Med en fästman på Kumla säger:
    2013-05-19 | 11:12:22
    Bloggadress: http://www.aslundsandra.blogg.se

    Tårarna började rinna när jag läste det här inlägget. Kan inte tänka mig hur det är att förlora sin mamma & i sådan tidig ålder. Du är stark, riktigt stark! <3 Den där förbannade jävla cancern, det gör så ont att se hur den tar dem ifrån en sakta men säkert.. :(

    Massa kramar, tänker på dig!<3

Kommentera inlägget här: