Ja jag har inte hittat min inspo än men kände att jag ändå ville in här och bra skriva en liten sväng. Har en hel del tankar i huvudet just nu och jag måste få rensat detta, med dom rätta personerna. Funkar inte att gå runt och vara ovänner med sin familj. Vill verkligen få detta ur skallen och få allt till frid och fröjd. Vill känna att mina syskon är nära mig, om inte fysiskt men psykist i alla fall. Veta att vi kan träffas utan att det ska bli massa bråk. Ge fan i att skicka mail där vi kastar skit fram och tillbaka på varandra. 

Fan vi är ju syskon vi ska hålla varandra bakom ryggen, hur olika vi än är. Vi behöver inte alltid gilla det den andra gör, men vi måste acceptera varandra! Säger någon nåt illa om oss till någon av oss så ska vi be den personen att försvinna och hålla käft för det är mitt syskon du pratar om. Men så är det inte i dagsläget och det stör mig så in i norden. 

Visst jag är äldst och jag har verkligen gjort mina tabbar, men är det några jag bryr mig om så är det min familj. Vet att jag kan vara skit dålig på att visa det men där inne i hjärtat så är mina nära och kära det jag lever för. Jag älskar min familj som jag och min älskling har skapat, jag älskar min familj som min mamma och pappa skapade. Tyvärr så har vi syskon splittrat det som vår mamma byggde upp. Så som hon kämmpade dag till natt, år till år. Hon gav aldrig upp sin kamp förren den där dagen när hon somnade in för gott 2003. Men nu kan jag känna att det var hennes enda chans att få vila. Vila från allt hemskt som hänt henne under hennes korta liv. Samtidogt som jag känner en lättnad för henne så skäms jag inför henne. Jag misslyckades med min roll som äldst, när jag egentligen gjorde allt jag kunde för att sköta den rollen, eller trodde att jag gjorde allt. Men det gjorde jag inte, jag sumpade min chans. Jag lät min smärta gå före allt och begravde nästan mig själv. Men jag tog mig upp och har kämpat fram till idag. Nu har jag bara två kamper kvar och den ena är att återföra oss syskon så vi blir syskon igen och inga främlingar. Det är nu min kamp och jag vet att min familj stöttar mig och jag tror faktist att även mina älskade små syskon också gör det, jag hoppas det i alla fall.