Vi alla visste vad som skulle ske, men vi hõll hoppet uppe om att allt skulle bli bra. Ett hopp som kanske vi alla fortfarande håller fast vid. Kanske att man ska vakna och inse att allt var en drõm. En hemsk drõm!
Nu när jag ligger här på dagen då vi för 10 år sedan pratade och tittade på varandra för sista gången. Det gör så ont i mig att jag inte tog mer tid eller gjorde något annorlunda. Men hade det gjort någon skillnad? Hade det gjort att det kändes bättre idag? Det får jag aldrig veta.
Men mamma jag sa att jag älskade dig den gången och det gor jag fortfarande.
0